Island har varit bebott sedan 800-talet, och sedan 900-talet har islandshästen fötts upp. Den är renrasigt avlad sedan dess och alla förfäder går att spåra till ”den gröna ön”. På Island fanns inte mycket växtlighet och därmed blev betet begränsat. Därför togs beslutet att inte låta fler hästar komma till ön. Man vet med stor säkerhet att inga hästar kom in i landet från 1100-talet. Förbudet gäller än idag, vilket betyder att de som representerar Island vid internationella tävlingar inte får ta med sig sin häst hem igen. Detta har också lett till att ön är förskonad från många smittsamma hästsjukdomar.
Islandshästens storlek varierar normalt sett från 125-145 cm i mankhöjd, medel är 136 cm för ston respektive 138 cm för hingstar. Vikt för en islandshäst är 300-400 kg. En typisk islandshäst är kompakt och rektangulär i sin byggnad, dock förekommer stora variationer när det gäller exteriören. Sluttande kors, en tjock och lång man och en tät vinterpäls är utmärkande för rasen.
Många färger och tecken finns att skåda hos islandshästen; de dominerande är fux, svart och brun, men även isabeller, blackar, skäckar, skimlar och silverfärgade påträffas. Vid namngivning av islandshästföl väljs namnet enligt tradition efter egenskaper, färg, tecken, ett historiskt namn eller en händelse när fölet föds. Till hästens namn läggs ordet från till, samt namnet på orten eller gården där fölet föddes. Ett brunt sto heter till exempel Móra från Gäverstad, medan en häst som är född i juli kan heta Júli från Skävid. Glittnir är den som glittrar, Freandi en vän eller släkting, Sprengja är en häst som spränger eller går för fullt medan namnet Sunna betyder sol.
På islandsfödda hästar hittar du i namnet frá som då betyder från.
Islandshästen anses vara lugn och okomplicerad att hantera. Om denna ras är mer lätthanterlig än andra raser går bara att spekulera i. Ett sunt temperament är sannolikt nedärvt, men arvet är inte allt. Miljön bidrar också till beteendet. Många islandshästar har fått och får fortfarande leva ett naturligt flockliv, vilket bidrar till att hästen lär sig ett fungerande hästspråk, som är den bästa skola ett föl kan gå i. De lär sig här att visa känslor så att omvärlden förstår; respekt och undvikande. En ung häst ska bli tillsagd av en äldre hur den ska bete sig olika situationer.
En hel flock kan lära en unghäst otroligt mycket, att bara leva med mamman är knappast tillräckligt stimulerande och lärorikt för unghästen. Av denna anledning är det vanligt att islandshästägare utan stora marker och sällskap sänder sina unghästar till gårdar som erbjuder flockvistelse där unghästen får röra sig på stora ytor samt öva sig i hästbeteende. Om vi människor lär oss hästarnas språk och sedan praktiserar detta, är det betydligt större chans att vi får en fungerande och harmonisk kommunikation med vår häst.
Islandshästen har en lång aktiv livslängd där 25-30 år inte är ovanligt. Fertiliteten är hög och båda könen kan vara fertila upp till 25-27 års ålder.
Särskilt utmärkande är islandshästens gångarter, så gott som alla har utöver grundgångarterna skritt, trav och galopp även tölt. Många har också mycket snabb (flygande) pass. Det finns fyrgångs- och femgångshästar. Fyrgångshästarna har enbart tölt i tillägg till grundgångarterna, medan femgångshästarna även besitter förmågan att gå i pass.
Gångartsridningen bygger på att förbättra hästens gångarter. Målsättningen i träningen av grundgångarterna skiljer sig inte från andra hästraser. Den stora skillnaden är alla de avvikelser i takt vi kan se hos islandshästen. Dessutom har vi
gångarterna tölt och pass. Att rida friskt framåt är en tradition från Island som är viktig att komma ihåg. I Sverige är det vanligt att man fokuserar på lydnad och lugnt och metodiskt utbildar sin häst samtidigt som framåtbjudningen bibehålls.
I tölt har hästen hela tiden ett eller två ben i marken, utom i mycket samlad tölt där den kan ha tre ben i marken. Dessa moment ingår i den rena tölten, oavsett form och lösgjordhet. Rörelsemönstret i tölt består av åtta moment. När hästen är lösgjord och samtidigt i bra balans ska den bölja i bålen och vara lös i nacken, precis som i grundgångarterna. I samlad tölt är tyngdpunkten förskjuten bakåt och det ska kännas som att hästen ”går på bakbenen” och ”dansar med frambenen”. I en väl samlad tölt är samlingsgraden densamma som i en passage hos en
dressyrhäst; med andra ord krävs en skicklig ryttare för att genomföra detta på bästa sätt. Fotförflyttningen i en högre hastighet är densamma, däremot ökar tiden som hästen står på endast ett ben.
I flygande pass tar hästen i med samma sidas ben (nästan) samtidigt. Ett gott sväv och ett ordentligt påskjut bakifrån eftersträvas. Det ska finnas en spänning i överlinjen. Stelhet får dock inte blandas ihop med spänning då detta ödelägger gångarten och passen ser ansträngd ut.
Om däremot en spänning läggs i hästens kropp från nacken via hals och rygg är det en positiv spänning; denna spänning kommer från den kraft som bakbenen kan prestera. Målet vid passridning är maximal energi och hastighet med ett gott sväv utan att hästen känner sig jagad.